Då det finns risk att en ytlig ventrombos (tromboflebit) progredierar in i det djupa vensystemet till djup ventrombos (DVT), finns även en risk för lungemboli (LE). Ultraljud eller andra objektiva metoder kan användas för diagnos. Målet är att identifiera lokalisationen av blodproppen, uppskatta längden av den ytliga trombosen samt hur nära den ligger övergångarna till det djupa vensystemet.^1,2

Mindre och lokaliserade tromboflebiter kan diagnosticeras utifrån den kliniska undersökningen. Fysisk undersökning av benet är ofta inte tillräcklig för att säkerställa diagnosen ytlig ventrombos vid större utbredning eller vid hög risk för DVT, utan en ultraljudundersökning behövs då för diagnos.^2,3

Vitalparametrar så som blodtryck, hjärt- och andningsfrekvens, syrgasmättnad och temperatur mäts. Benet inspekteras också för lokalstatus; palpera kärlsträngen, är flebiten synlig, hur utbredd är den och ligger den nära ett inflöde till det djupa kärlsystemet.^1,2

Vid trombosutredning för ytlig ventrombos är det bra att ha kännedom om patienten även har en ökad risk för DVT och LE. Dessa riskfaktorer omfattar tidigare venös tromboembolism (VTE), inga åderbråck (varicer), utbredningen av ytlig ventrombos nära inflöde till stora vener, man över 60 år, ensidig bensvullnad, bilaterala eller migrerande tromboflebiter som kan tyda på annan bakomliggande malignitet, eller nyss uppkommen dyspné som kan tyda på LE.^1,2

DVT = djup ventrombos; LE = lungemboli; VTE = venös tromboembolism